Är hunden en carnivor (köttätare) eller omnivor (allätare)?… Debatten går het… Den är infekterad… Det verkar handla om prestige, om att ha rätt, snarare än om vad som är bäst för hundarna.
Det diskuteras skrönor och myter, spannmålets vara eller icke vara, och så vidare.
Det verkar mest handla om att varje enskild person som har åsikter i ämnet vill försvara sitt eget foderval för de egna hundarna. Men med handen på hjärtat; det går att hitta belägg för i stort sett alla teser, bara man i förväg bestämt sig för vilken sida man vill stödja…
Lite fakta i målet
Jag tänkte ta upp några obestridliga fakta. Sånt som forskarvärlden faktiskt är överens om, sånt som går att bevisa vilken dag som helst och som inte kan ifrågasättas.
Vargen tillhör familjen canidae: Canis Lupus.
Vargen tillhör ordningen: carnivora.
Hunden tillhör också familjen canidae: Canis Lupus Familiaris.
Hunden tillhör också ordningen: carnivora.
Till att börja med; lite rent fysiologiska fakta
Tänder och käkar
Är designade för att slita, dra, riva. De är inte designade för att tugga. Käkmuskulaturen är kraftiga och designade för en upp-och-nedåtgående (medial) tuggrörelse, medan omnivorer och herbivorer har en lateral tuggrörelse.
Mage och matsmältning
Magsäcken är kraftigt elastisk, den är designad för att kunna fyllas med stora mängder kött och ben. Matstrupen är kort och födan passerar snabbt igenom den ned i magsäcken. Passagen tar endast ca. 5 sekunder. Inne i magsäcken vars väggar är kraftigt veckade, utsöndras sekret och enzymer som startar den initiala matsmältningsprocessen. Den delvis smälta maten passerar sedan vidare genom nedre magmunnen ned till tunntarmen.
Tarmarna
Tarmsystemet hos hundar är kort, mycket kortare än hos exempelvis människan. Den första delen; tunntarmen består av tre delar: Tolvfingertarmen (duodenum), tomtarmen (jejunum) och krumtarmen (ileum).
I tolvfingertarmen bearbetas maten med galla och enzymer från gallblåsan och bukspottskörteln som ytterliggare bryter ned den. De nedbrutna, spjälkade molekylerna passerar sedan vidare till tomtarmen. Tomtarmen utgör den längsta delen av tarmsystemet. Den är klädd med små fingerlika veck på insidan som kallas för villi. Villi utökar genom sin utformning ytan i tarmen där näringen ska tas upp. Villi transporterar de spjälkade molekylerna vidare till blod- och lymfkärl varifrån de via levern skickas vidare till till vävnader och celler.
Efter detta har skett passerar resterna vidare, genom krumtarmen och vidare till tjocktarmen.
Tjocktarmens primära uppgift är att utvinna vätska från avföringen och därmed upprätthålla vätskebalansen i kroppen. I tjocktarmen lagras avföringen för vidare passage till ändtarmen Den ospjälkade maten, avfallet kommer slutligen ut som avföring.
Enzymer och magsaft
Hunddjur saknar helt matsmältningsenzymet amylas i saliven. Amylas är det enzym som bryter ner stärkelse. De födoämnen som innehåller stärkelse (ceralier – gräs – spannmål) börjar alltså inte brytas ner förrän de når tunntarmen. Ingen försmältning sker alltså, varken genom saliven eller i magsäcken. Hela ansvaret för att producera amylas hamnar därmed på bukspottskörteln och detta sker alltså inte förrän i tunntarmen.
Vegetabilier behöver tid för att ”ligga och jäsa”, den tiden finns helt enkelt inte i hundens korta tarmsystem. Det är därför som spannmål måste behandlas och finfördelas för att överhuvudtaget kunna tas upp av hundkroppen.
Istället har den enzymet lysozyme i saliven – ett enzym som bryter ner cellväggarna hos bakterier.
Magsaften – alltså kombinationen saltsyra och pepsin är väldigt sur hos carnivorer. PH kan ligga så lågt som 1.0. Detta för att magen ska kunna ta om hand rått kött, ben och brosk men även för att oskadliggöra bakterier. När hunden äter ceralier blir de alltså inte förbehandlade av saliven. De hamnar osmälta i magsäcken och ökar saltsyraproduktionen.
Hundens fysik
Hunden är designad som ett rovdjur; den har musklerna, kroppsbyggnaden, ögonplaceringen, tänderna, explosiviteten i rörelserna hos ett rovdjur.
Genetik
Den genetiska skillnaden mellan hund och varg, är mindre, än den genetiska skillnaden mellan alla idag levande människor…
Myter
Hunden har genom domesticering omvandlats till omnivorer.
Vargen har många miljoner år på sig att utvecklas till vad den är idag. Den nutida vargen utvecklades för ca. 1 miljon år sedan, domesticeringen skedde för ca 14 000 år sedan. Hunden är vargens närmaste släkting, med en mitokondriell DNA-skillnad på endast 0,2%. Människan har ändrat hundens utseende och i viss mån dess beteende, men det metaboliska systemet är helt oförändrat.
Vargar i det vilda lever inte lika länge och det beror på att hundar äter bättre föda.
Ett exempel på falsk logik. Skulle naturen genom miljoner år av utveckling skapa ett näringsbehov som inte är optimalt för arten? Det är snarare så, att hunden lever längre på grund av sin sociala status i vårt moderna samhälle. Veterinärmedicinen har utvecklats och framför allt så tar vi hunden till veterinär i större utsträckning nu än förr. Vilda djur är av förklarliga skäl betydligt mer utsatta för faror, skador och undernäring än de djur som omhändertas och matas regelbundet av människor.
Däremot ser vi tydligt konsekvenserna av människans inblandning, när väntrummen på veterinärklinikerna fylls av hundar som lider av samma sorts sjukdomar som människor; diabetes, övervikt, gastrointestinala problem, allergier, tumörer, cancer, tand- och tandköttsproblem…
Vargen äter maginnehållet på sina bytesdjur.
Detta är inte sant. Flera kända vargforskare (bl.a.: Runar Naess) kan intyga att vargarna gärna sliter sönder magarna (för det finns ju som bekant 4 st.) på idisslare men lämnar innehållet orört. Vi är själva en jagande familj och vi har sett vid otaliga tillfällen, då vi lagt ut pass (magar och inälvor) från skjutna djur i skogen, att maginnehållet är orört. Däremot äter rovdjuren ofta magväggarna. Hos oss handlar det förstås främst om räv men den är ju också ett hunddjur och en carnivor. Om hunden skulle äta innehållet i vommen eller nätmagen så skulle den få äta ospjälkad, halvjästa vegetabilier. Först när maten når bladmagen och slutligen löpmagen är födan så pass bearbetad så att den skulle kunna vara av eventuellt värde för en carnivor. Dessa är ofta punkterade av fåglar, men definitivt orörda av rovdjur.
När det gäller mindre herbivorer (harar etc.) och omnivorer (grävling etc.) verkar situationen vara densamma enligt vår erfarenhet. Alla organ; hjärta, lever njurar är kalasat på, men magsäcken ligger oftast kvar orörd.
Vargar äter avföringen från herbivorer.
Det är sant, vargar äter gärna avföring. Hundar äter också gärna avföring. Ibland till och med sin egen! Avföring är rikt på enzymer och goda tarmbakterier och det är nog snarare dessa vargen och hunden vill åt än de smälta växtdelarna. Men de äter också avföring för att det smakar gott… Att en carnivor då och då äter något som inte är animaliskt kan omöjligen utgöra bevis för att den är en omnivor.
Vargar äter gräs och växter.
Bär (blåbär, kråkbär, hallon, lingon) är det enda ur växtriket som det är känt att vargar äter. I de fall de äter gräs beror det oftast på att de vill framkalla kräkning eller för att de helt enkelt tycker att det smakar gott. Titta på en hund som äter gräs, gräset kommer ut osmält antingen som uppkastningar eller i avföringen.
Vargen är ingen strikt carnivor.
Faktum är, att utav alla hunddjur (canidae) är vargen den som är striktast carnivor. Räv, prärievarg och Schakal t.ex. äter en hel del bär och växter men de räknas ändå till familjen carnivora hunddjur.
Summa sumarium
Vargen är i förhållande till andra hunddjur en mer strikt carnivor. Hunden är mer lik vargen än något annat hunddjur.
Vargens och därmed också hundens metaboliska system behöver animaliskt protein för att hållas vid optimal hälsa och stora mängder ceralier belastar organen negativt.
Referenser:
- Holly Frisby, DVM, of Drs. Foster & Smith, Inc. in Wisconsin.
- Feldhamer, G.A. 1999. Mammology: Adaptation, Diversity, and Ecology.
- L. David Mech’s 2003 Wolves: Behavior, Ecology, and Conservation
- Neville Buck, Howletts and Port Lympne Zoological Parks, Kent, England
- Robert K. Wayne, Ph.D FIU: Canid Genetics